Okej, här kommer ett lite mer personligt inlägg. Rubriken refererar till hur jag känner om att vara förälder till mer än ett barn. Som med allt jag gör vill jag inte bara göra så bra som möjligt, jag vill göra bäst. Jag tar rollen som förälder på största allvar. Många ggr på lite för stort allvar, jag har svårt att slappna av. Ibland får jag påminna mig själv om att sluta analysera och vara lite spontan. Så okej, jag kanske inte alltid gör på bästa sätt. Men jag är noga med matscheman och dygnsrytmer. Rutiner och konsekvens i min uppfostran. Att barnen ska ha roligt och få uppleva så mycket som möjligt. Självklart anpassat till deras ålder och utveckling så att de ska få ut så mycket som möjligt av tiden. Och här är det jobbigt för mig. Eftersom de hela tiden växer och utvecklas känner jag en enorm press på mig att göra så mycket så möjligt, hela tiden. Jag menar, varje dag som går är en dag förlorad om jag inte gör något med dem som jag känner har stimulerat dem eller som de har uppskattat. Och sen att ge dem

uppmärksamhet och kärlek. Här blir det riktigt jobbigt. För jag vill ju ge båda lika mycket. Och inte bara det. Jag vill ge båda två min fulla uppmärksamhet, hela tiden. Och det är omöjligt, för de är två och jag är bara en. Och en stor del av poängen med att ge barnen syskon är ju för att inte ha bortskämda ensambarn som aldrig riktigt har lärt sig att dela med sig av saker och uppmärksamhet. Så jag vet att de (och jag) måste vänja sig (oss). Men det skär i mammahjärtat när den ena vill vara i famnen när den andra är där. Eller när jag busar med den ena och den andra är en bit bort och tittar på. Eller när jag vill sova bredvid båda, men de klarar inte att sova i samma rum så vi (jag och min man) tar varsin.

Kommer det sluta kännas så snart? Eller kommer jag få slita med de här känslorna tills de är tonåringar och ingen av dem vill ha med mig att göra? Skämt åsido, det här är en stor anledning till att vi inte vill ha fler barn. Jag har två fantastiska barn som jag vill älska med hela mitt hjärta. Det skulle aldrig gå att försöka älska ett till barn med hela mitt hjärta, hela tiden. Det är liksom illa nog att mina barn bara får hälften var. 

Och för den som undrar, ja, jag älskar ju min man också så klart. Men just nu ligger vår relation på paus tills barnen blir större ;)